fridahitodit

Hej :)

Jag är nog gladaste människan som finns. Igår var det fest, på festen var Alexander på festen var jag. Haha jag satt på ena sidan bordet, och så satt han mitt emot liksom på andra sidan. Så sa han: Frida..? Och så svarade jag: Ja? Så vinkade han så att jag skulle komma. Så böjde jag mig över bordet för jag trodde att han skulle säga något men då började han kyssa mig. HAPPIEST EVER!? Ja det är jag! Det var jätte gulligt på något vis, sen var det vi resten av kvällen liksom.

Nu känns det lite knepigt med hur det kommer bli dock, vet inte om han kommer höra av sig ikväll. Men det tror jag nog, annars gör jag det, känns som om jag har rätt till det liksom :P Men anyway det är inte det krångliga, det knepiga är hur jag ska vara eller så, typ som i morse känndes det konstigt att först mysa osv och sen när jag skulle gå så kändes det lite liksom, stelt att pussas eller så, blev inget med det liksom. Men ja det löser sig, har betydligt fler runt omkring mig nu så att inte ses så ofta blir inte ett jätte stort problem tror jag inte.

over and out

Hej :)

Jag är egentligen glad, men det känns som om liksom.. haha om vi låtsas att jag är en maskin så känns det som om det alltid är någon kedja som fastnar eller hur man ska säga. Och det irriterar mig för jag måste kunna låta mig själv vara glad ju! Jag vet inte varför jag har sådana problem med det, jag tror att jag kanske ska börja gå till BUP igen. Det känns så onödigt att gå runt och må dåligt hela tiden. Speciellt inte när jag har så mycket att vara glad över!

Det jobbigaste är nog att jag har så stort behov av att få bekräftelse, jag behöver inte speciellt mycket uppmärksamhet känner jag inte, men när jag gör någonting eller så vill jag så himla mycket ha bekräftelse, och jag behöver verkligen veta att dom som är runt omkring mig "gillar" mig eller så. Jag har jämt ångest över att jag är så dålig och för att jag är en dålig människa, och därför behöver jag höra att jag duger. Men hur många låter en höra det nu förtiden? Tänk vad härligt om man ibland visade sin uppskattning för sina vänner, jag gör inte heller det, men man borde verkligen göra det!

Jag önskar att världen vore lite mer lättsam när det gäller komunikation. Tänk om man kunde säga rent ut vad man tycker och känner, tänk hur problem hade kunnat lösas då. Och det hade varit så härligt att slippa gå runt och känna att alla hatar en och att alla snackar skit om en. Men man vet ju att tjejer gör det, det kommer vi nog aldrig komma ifrån.

Usch.

over and out.

Hej :)

Åh vad det här känns jobbigt. Jag hatar att åka iväg utan att vi hunnit träffas och utan att vi kan prata i telefon jätte länge. Och Alexander är på festival så jag kan inte ringa honom heller. Och jag är skit rädd för att han ska göra någonting med någon på festivalen, och jag vet inte vad han känner eller om han tänker på mig och jag tror definitivt inte att han saknar mig. Och det gör mig lite rädd, tänk om allt förändrats när jag kommit hem? Tänk om han verkligen insett att han inte vill att det ska vara han och jag längre? Jag trodde nog att jag skulle klara av det men det kan jag nog inte. Tillbaka till jävla ruta ett igen då?

Jag vill egentligen inte tänka såhär men jag vet ju hur det är på festival. Träffa en massa människor och dricka en massa, det gör ju inte att man håller sig på sin plats direkt.. Fan. Jag mår dåligt bara av tanken på att han pratar med någon annan tjej.

Åh jag vill inte tänka såhär >_< Men jag kan ju inte ringa honom för vi kan ju inte prata för det är så mycket oljud.

Men London blir nog roligt, det blir det. Jag kanske inte tänker så mycket på honom då? Jo antagligen men det löser sig. Men han kommer ju inte höra av sig. Ah, aj,

over and out